Jag har en ny karriär varje dag

Jag börjar tröttna på det faktum att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill syssla med….
Så jävla patetisk så att jag inte vet vad jag ska ta mig till.. Här är NÅGRA exempel:

√ Någon säger att jag är duktig på att lyssna… jag ba: AAHAAAAA… JAG SKA BLI PSYKOLOG!!
√ Någon påstår att jag är bra på att tala i kyrkan… jag ba: AAHAAAA JAG SKA BLI PRÄST..
√ Någon ger mig en mikrofon… AHHAAA JAG SKA BLI MUSIKER…
√ Någon säger att man är duktig på teater.. AAAAHAAA SKÅDIS
√ Någon ger mig en kamera, jag blir Francesca Woodman.
√ Jag vill bli sjuksköterska,
√ men det är tråkigt och jag ville ju bli psykis också… så man kan bli psykiatrisk sjuksköterska
√ …och lärare
√ jag får en penna och jag ritar ett självporträtt som ser ut som fucking ‘hänga gubben’-teckningen men jag är ändå lika jävla talangfull som da vinci.. nehe… jag är ju bra på allt ju…
√ Det enda jag tror jag är bra på det är nog… skrivandet. Inte för att det jag gör nu är särskilt… kvalitetssäkrat.. men det tror jag att jag hade nåt på nåt vis… Problemet ligger nog i att jag tröttnar på saker så fort.. Jag älskade att fotografera i EN DAG…

Men det var i alla fall inte så att jag älskade flugfiske… eller att jag satt å räknade pengar för att jag ville bli bankir… det var ju estetiska saker i alla fall.. Försöker nu intala mig själv att det är en överlägsen art av intressen…

En sak jag tänker mycket på som ligger i grund till varför jag ville bli psykolog är att jag ibland ger mig själv diagnoser och är jävligt intresserad av psykiska åkommor.
Alschabab (Alva- som verkar få nya smeknamn för varje dag, Al shabab är i själva verket en militant islamistisk organisation som inte har något med henne å göra för så vitt jag vet är hon buddist och rätt fredlig) har nämligen talat mycket om Demi Lovato den senaste tiden. Hon är bi-polär vilket också Stephen (omg I totally love him) Fry är.
Jag undrar hur man vet när man är det? Mormor sa att jag tydligen hade en depression (obs, vanlig depression och mano deprisivitet är två olika saker) från det jag var 2-3 uppåt 12 år gammal, ungefär. Jag minns inte så mycket av det, jag visste inte ens varför jag gick i terapi, för det gjorde jag regelbundet. Jag trodde det bara var för att någon ville lyssna på mig när jag pratade om mina teckningar och mina lerfigurer..
Varje vecka (mindre och mindre ju äldre jag blev).
Jag minns bara att allt var så grått långa perioder, svårigheten att gå upp varje morgon, att när man blev ledsen fanns det bara en person som kunde trösta som inte alltid fanns där.
Jag hade ingen aning om vad det ens var, depression.. Och med tanke på hur det var för mig hela min uppväxt då, så kanske man kan vara deprimerad utan att man ser några tecken på det själv.
….Jag var då bara några år gammal så vad fan visste jag…
Nedstämdhet som går för långt, tristess som blir det enda man tänker på.
Depression är kanske inte är den klassiska bilden man får när man hör ordet depression. Någon som sitter i ett hörn av ett tomt rum. Ett apatiskt barn. Ingen aptit. Fruktansvärd ångest hela tiden.
Ingen får tro att jag skryter om detta nu för det finns inget att skryta om. Dock finns det såna som gillar att skryta om märkliga saker. ..såna som typ julpyntar sina såriga handleder. Förlåt mig om det där var okänsligt men herregud, som att det inte finns såna människor.
Nej, jag har bara tänkt på det här idag och det känns ganska relevant för mig just nu. Jag vet inte om det finns någon bot för det här, att man är ledsen eller nere väldigt ofta.
Om en person som läser detta nu känner så finns det inte så mycket att säga dig Dig för det är svårt för alla att ta sig igenom, och för vissa är det svårare.
Man kanske inte känner att man litar på någon. Man kanske tror att det beror på något som man inte kan ge sig av ifrån? (skola, en vän, förälder, jobbig situation av alla de slag.)
Du kanske tror att det är svårare än vad någon annan på jorden kan förstå, att det inte finns någon som känner som du. Även om man har hört det tusen gånger förr finns det alltid någon som vet hur det är att må väldigt dåligt.
Jag tror att det värsta är att man inte alltid tar det seriöst, att man låter tiden gå… Man vågar inte prata med någon, och då ligger det och gror. OM det skulle vara på kanten till.. dödkänsla då måste man söka hjälp direkt.. På bup tex. De är inte alltid kärringar och de gräver inte i ditt liv om det inte är på dina villkor.. Så tveka inte!

Fast, jag tänkte mer på små nedstämningar när jag skrev detta, som ”hata skolan” ,vill inte gå upp, jag är utanför… och såna saker. Det kan vara nog jobbigt.
Till dig då, försök göra de få saker du fortfarande kan njuta av, sånt som du tycker är roligt. Byt skola om det är jobbigt där du är nu, var lite självisk, du behöver inte alltid bara tänka på andra. Riktiga vänner stannar i alla fall. (obs, du behöver inte vara elak mot dina kompisar, jag hoppas du fattar vad jag menar…..)
SÅ sammanfattning:

Mår du så dåligt att det inte går att leva med det- Prata med mamma eller pappa, syster, bror, lärare, skolsköterska, nån som kan vägleda dig. Gå till ett ställe där någon kan hjälpa dig att må bättre. Gör bara inte illa dig själv för det skadar fler än dig själv, hur oälskad du än känner dig så är det de allra sämsta valet du kan ta.

Mår du lite dåligt ibland, är du less och ångestfylld- Prata med någon du litar på, se de positiva sakerna i livet, snöa inte in dig. Ärligt talat tror jag att man mår bättre av att rensa huvudet. Göra något annorlunda, Bryta rutinerna. Göra något kul en dag. Komma ut.
OCH var med människor som du uppskattar och som uppskattar dig.

shit vad fucking djup jag blev idag. allt svävade ut totalt.. känner mig som fuckin oprah…

en sista sak: jag fick inte ge snyggingen sin tröja… för hans kollega kom och hämta den….

CRUSH OF THE DAY…. nu kommer du ba: fucking mainstream men-
adam brody… hihih

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Jag har en ny karriär varje dag

  1. Nora skriver:

    1. det står i min mina vänner bok att du vill bli: sykolåg.
    2. bra skrivet och allt sånt där❤

  2. God damn mad dog! skriver:

    Oj även fast jag kanske visste det har jag inte tänkt egentligen på att du gått på/i (på? i?) terapi så länge. Du skriver jättebra om att må dåligt!! Du har rätt du är bäst på att skriva. Ska tänka på allt det här!

  3. Crazy cangaroo skriver:

    Du är vis du! Och jag tycker också att du skriver jättebra❤❤ // your biggest blogfan #1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s